Jag vill börja med att säga att när jag gick ut med och berättade för människor i min närhet att katten jag hade skaffat mig är döv var det många som reagerade med att jag var dum i huvudet som köpte mig en döv katt. Folk undrade om han kunde ha ett normalt liv, om han inte borde avlivats pga att han inte kunde höra, och så vidare. 

 

Detta gjorde mig riktigt förbannad innan, och gör mig ännu argare efter att Louis har gått bort. Det är obviously extremt känsligt för mig just nu; att någon ens kunde säga att han inte borde få leva för att han inte kan höra. 

 

Louis hade kunnat få ett vanligt, fint liv -- precis som Sirius. Jag vill göra det tydligt att Louis inte dog pågrund av sin dövhet, och att sjukdomen han hade kan vilken kattunge som helst få. Han var inte svag på något vis; han hade bara extremt otur. 

 

Skillnaden på att ha en hörande och en icke-hörande katt är främst den att man får vara lite mer vaksam med en katt som inte hör. Den kan inte gå fritt utomhus då den inte hör eventuella faror som trafik, hundar, andra människor som närmar sig och så vidare.

 

Ifall katten skulle springa bort är det bra att ha ett halsband på den där det kanske står att katten är sjuk och bör tas till veterinär. Personligen föredrog jag att inte vara så specifik då Louis var en väldigt fin blandras som skulle kunna misstas för en renrasig katt för det otränade ögat! Ville inte riskera att någon skulle stjäla honom och sälja honom. Det blir inte lika lockande för en person att göra det om det står på halsbandet att han är sjuk. Väl hos veterinären hade dem bara behövt skanna shippet i nacken på honom för att veta att jag är hans ägare, och på så vis hade han kunnat komma hem igen. 

 

Min Louis hängde efter mig vart jag än gick. När jag lämnade ett rum för att hänga i ett annat så var han alltid efter mig. Förlorade han mig ur sitt sikte kunde han gå runt och jama tills han insåg vart jag höll hus. Han var väldigt tillgiven och nyfiken. Extremt modig och redo för nya äventyr.

 

Han tyckte inte om att vara ensam hemma och skällde ut oss ordentligt om vi hade varit borta. Det var någonstans här som Sirius kom in i bilden! 

 

Dem kom överens och Louis lugnade ner sig efter att han fått en kompis. Han kände inte något behov av att följa efter oss längre, eller ropa efter oss. Dock tyckte han självklart fortfarande det var kul att hålla mig sällskap när jag skulle bada, exempelvis! 

 

Louis var en extremt charmig katt, och alla som träffade honom älskade honom. Riktigt speciell liten misse som alltid kommer att vara saknad. Jag hoppas verkligen inte att folk drar sig ifrån att skaffa sig en döv katt. Kan lova att det inte gör någonting. Den är exakt lika älskvärd som en hörande och förtjänar ett kärleksfullt hem istället för folk som tycker att den bör avlivas.